En gång hade jag en blogg som jag kallade Ståplats. Det var liksom symboliskt riktigt att benämna det ståplats eftersom det är en plats på en arena som är tillgänglig oavsett social status och ekonomi. Det är den plats jag fortfarande gillar bäst. Oavsett var det är. Ståplats i ordets bokstavliga mening men även andra platser som är tillgängliga oavsett ens sociala status och ekonomi. Fotbollen på hemmaplan i Luleå lider dessvärre av brist på läktarliv. Alldeles för många kamrater har övergett fotbollen sen jag hade Ståplatsbloggen. Namnet Ståplats blir liksom fel även om jag ibland står på svensk hockeys bästa läktare vilket är H-läktaren i Delfinens ishall i Luleå om nu nån inte visste det.
Att bara sitta tyst och glo på en fotbollsmatch är inget för mig så jag gör nåt annat när det inte är nåt läktarliv. Jag far längs sidlinjen med kameran. Oftast bredvid motståndarlagens mål när IFK Luleå spelar. Lite mer flexibel i placeringen när det är andra lag. Utifrån den plats jag oftast upplever matcher numera så skulle jag kunna kalla den här bloggen för innerplan. Inte lika spännande som ståplats, inte lika känslomässigt utlevande att stå där som det är att stå på läktaren eller bakom ett räcke men att hänga med kameran vid sidlinjen ger ändå en del roliga kontakter. Andra fotografer såklart, både proffs och amatörer. Småknattar som undrar vad man är för en. Som en pojk på Idrottsparken i Ekedalen för nåt år sen. Han berättade om allt som hänt i byn senaste tiden. Som en liten kaffemoster gick han igenom senaste skvallret. I Unbyn berättade domarutbildaren som vankade fram och tillbaka på kortsidan att den unge duktige domaren skött sig väl under första halvlek men glömde att ge ett gult kort till en spelare, en detalj jag missade. Kortet var på väg upp ur fickan då en spelare i andra laget lyckades bråka till sig ett rött.
Vid sidlinjen hör man mycket snack, som den gnällande och konstant klagande målvakten i ett allsvenskt lag och den ödmjuka målvakten i division fyra som tackade så vänligt när jag rullade bollen till henne för inspark. Den senare hade släppt in ett halvdussin bollar bakom sig. Hon, till skillnad från allsvenska proffset, kanske hade haft anledning att klaga på sina utespelare och tyckt att alla inom synhåll, inklusive domare, bollkallar och fotografer var idioter. Det gjorde hon inte - hon tackade för bollen.
Innerplan låter tråkigt som titel och ger mer koppling till folk nära ett lag. Alltid offside kanske. Eller Aldrig offside. Eller Fotboll och foto som instagramkontot. Eller Öl, fotboll och foto, lägger till öl så gamla kumpaner kan bli nyfikna. Eller nåt med boktiteltouch: Vi och de andra - fotbollsfolkets olika stammar. Det finns en bok som heter The soccer tribe. Skriven av zoologen Desmond Morris. Den kom ut på åttiotalet så inte helt aktuell men är ändå värd en recension så jag återkommer till den.
När ni läser det här så har jag valt namn. Det tog några dagar att skriva inlägget.
Bussresa till Skellefteå. 
Bortamatch på Kamratvallen i Holmsund.
