Fotbollsmuseer och museer med fotboll

Degerfors fotbollsmuseum

Jag söker jobb på Norrbottens Museum, filar på ansökan, det vore rena drömmen att få testa jobba där. Muséer jag minns är Västergötlands Museum i Skara, Towern i London, Sjöfartsmuséet i Göteborg, The People´s history museum i Manchester men även de fotbollsrelaterade National Football Museum i Manchester, Degerfors Fotbollsmuseum och Atlético de Madrids museum.

Dessutom har jag och kompisen Marcus Drugge gjort en del utställningar med framför allt hans prylar från IFK Luleås historia. Drömmen vore ett idrottsmuseum i Luleå men när jag tänker på det nu så borde vi faktiskt sätta ihop åtminstone någon liten utställning igen någonstans bara för att det är roligt. Fotbollsmuséet i Manchester hade uppenbarligen mest resurser, Atléticos var väldigt fokuserat på klubben och muséet i Degerfors är ju drivet av en idéell förening med inte så stora resurser men ändå fina utställningar. Dessutom låg det i direkt anslutning till anrika gamla fotbollsarenan Stora Valla.

Degerfors fotbollsmuseum

I Manchester var museet beläget i en stor centralt placerad byggnad. Som förväntat så är första utställningen man möter en utställning om fotbollens urhistoria. Om den gamla kinesiska varianten, om den centralamerikanska och den brittiska urvarianten där man slogs om en boll. Nämns redan av Shakespeare. Det var dock först när jag kom till de delar som jag på något vis kunde anknyta till som jag blev sådär exalterad som man kan bli av något historiskt och stort som man får se på riktigt. Inget stort egentligen, och kanske lite fånigt för det var bland annat knogjärn. Japp, ett knogjärn. Jag har aldrig mött ett knogjärn live så att säga men det är ändå liksom supportrar som använt det. Ingen rolig del av supporterkulturens historia men ändå en del av den. I delen med supporterhistoria fanns en lågmäld ljudkuliss av läktarljud. Det var grymt häftigt. Muséet hade även en tillfällig utställning med hbtq-perspektiv. Delar av utställningarna handlade om de första svarta spelarna i engelsk fotboll och om rasism likaså handlade en del om damfotbollens historia i England, hur man helt enkelt förbjöd klubbar anslutna till ligan att upplåta sina arenor för kvinnors fotbollsmatcher. Från 1921 ända till 1971. En utställning var om George Best, den moderätt klädde, charmören och fantastiske fotbollsspelaren George Best. Den stora tavlan med Kung Eric hängde på väggen. Det är nåt särskilt med stora tavlor, jag blev lite till mig av den på nästan samma sätt som av Guernica av Picasso på konstmuséet Reina Sofia i Madrid. Okej inte fullt så stor är den men ändå maffig.

Eric Cantona

Senare när jag snackade med en supporter till FC United of Manchester så berättade han att han aldrig hade varit dit. Höll på trilla av stolen. Va? Superintresserad av fotboll i en av världens stora fotbollsstäder och har aldrig besökt det fantastiska fotbollsmuséet. Nå han blev sugen på det när jag lade upp ett klipp från supporterutställningen med ljud. Precis som jag så älskade han läktarljud, sånger och ramsor. Kanske  stört, men det är nog många som är störda på det sättet.

People´s History Museum i samma stad hade såklart ett hörn med fotboll. Det är självklart för det är ju ändå England och har man ett museum för folkets historia så kan man inte bortse från folkets sport.

 

George Bests moderiktiga skjorta.

Supporterprylar från 70- och 80-talet.

Ett stiligt vändkors.

Fotbollskläder för damer på 1890-talet.

Fotbollshörna på People´s History Museum.

Spelarfackets fana på People´s History Museum.

Valaffisch från Labour på People´s History Museum.

Om Red Attitude, fascism och antifascism

Red Attitude – Independent Manchester United Fanzine. Red Attitude var inget vanligt fotbollsfanzine. De skrev om fotboll och fotbollssupporteriet såklart men även om kampen mot fascister. Både den dagliga kampen och historiskt. Som i det nummer av tidningen jag kommit över där de skriver om Manchester och spanska inbördeskriget. ”A comradeship of heroes – Manchester and the spanish civil war” 

 I nummer 13, vet inte vilket år men tidigast 1997, så har man träffat antifascistiska supportrar till Atlético de Madrid. De kallar sig Atlético Madrid Redskins och benämner sig även som anti-ultra.I intervjun berättar deras supportergruppering att de har bra relationer till klubben som till och med har finansierat en del resor och broschyrer för dem. De har även bra relationer till andra klubbars antifascistiska supportergrupper. När jag var i Madrid 2005 så råkade jag på en artikel om olika spanska ultrasgrupperingar i tidningen Marca. På de få åren mellan intervjun i Red Attitude och artikeln i Marca verkade scenen ha ändrats radikalt, Atléticos ultrasgrupp Frente Atlético benämns som ultrahöger. Dessutom den största i Spanien. 

2014 överföll Frente Atlético supportrar till Deportivo de la Coruña. Deportivosupportrarna sägs ha varit Deportivos ultras Riazor Blues. I samband med det så knivhöggs tre personer och en Deportivo dog efter att ha blivit misshandlad och kastad i floden Manzanares där han drunknade. Atlético förbjöd efter händelsen Frente Atléticos banderoller på matcherna. Hur det funkade i praktiken vet jag inte. Huruvida antifascisterna som Red Attitude intervjuade målade upp en lite väl rosenskimrande bild av läget i klubben vet jag inte heller. Om de blundade för en verklighet som låg framför dem så är det illa och om det skedde en attitydförändring bland Atléticos supportrar till den grad att man på några år stampade upp en fascistisk ultrasgruppering på 2000 pers så är det också illa. Jag lutar nog åt att det är en kombination av bägge, Frente Atlético själva skriver att de grundades redan 1982. Vid  min resa till Madrid 2005 så följde jag Rayo Vallecano på en del bortamatcher. På en resa så hade supportern framför mig på bortasupportrarnas läktare en fet jäkla Atlético-tatuering på ryggen. Tyckte det var lite märkligt men tordes liksom inte fråga vad han gjorde bland Rayo Vallecanos supportrar. 

Jag får nog anledning att återkomma till både gamla artiklar i Red Attitude och temat antifascism och fascism runt fotbollsklubbar. 

Kvinnokamp

FC Uniteds bortatröjor 2023/24.

I onsdags var det 8 mars. Internationella Kvinnodagen. När dagen instiftades i början av 1900-talet kallades den arbetarkvinnornas dag vilket den gör på många håll i världen. I spanskspråkiga delar av världen har jag sett benämningen Día internacional de la mujer trajabadora, översatt blir det typ Internationella arbetarkvinnans dag. Budskapet med dagen är att uppmärksamma kampen för jämlikhet och bekämpa förtryck som kvinnor utsätts för. Ursprungligen i synnerhet arbetarkvinnor. 

I Manchester bildades 1903 Women´s Social & Political Union. En militant rörelse som såg direkt aktion som vägen framåt för kvinnlig frigörelse. Till minne av grundandet så valde FC United of Manchester att damlagets bortatröjor säsongen 2023/24 ska påminna alla om den kamp som fördes av den rörelsen. Tröjorna har diagonalt band i lila på tröjorna precis som det band suffragetterna bar för 120 år sedan. I England förbjöds 1921 klubbar anslutna till The Football Association att upplåta sina arenor för damlagsmatcher. Fotboll var inte passande för kvinnor hävdade man. Det var ett förbud som inte hävdes förrän 1970. Innan förbudet kunde damfotbollen ha publiksiffror upp mot 53 000 åskådare. Gubbjävlarna var bara avundsjuka när de såg fotbollsrelaterade intäkter fara utom deras kontroll. 

Min klubb, IFK Luleå, hade sitt första damseniorlag på många många år ifjol. Det gladde mig något oerhört. Att man dessutom startade med en grund från ett gäng som hängt ihop sen de var små istället för att värva ihop ett gäng gjorde att det var så jäkla äkta och att laget även startade i division 4 på lika villkor som alla andra fick åtminstone mig att känna extra starkt för det IFK-laget. I år spelar laget i division 3. 

Det finns mycket kvar att kämpa för i frågan om jämlikhet och om jämställdhet mellan kvinnor och män. Och jag skulle hellre se en Arbetarkvinnans dag än bara en generell kvinnodagen även i Sverige då det är för de kvinnor som sliter i de som sämst betalda yrkena som det finns mest att vinna på en sådan dag som peppar till kamp mot strukturella orättvisor. Framgångsrika entreprenörer, direktörer och influencers som har sitt på det torra skiter jag blanka fan i. Men det är en sak som är viktigt med vad jag och andra män tycker om den saken. Det är att vi inte ska ha ett skit att säga till om hur kampen för kvinnans frigörelse ska föras.