Dalymount Park och Bohemians FC

Strålkastarna ledde mig till rätt väg.

Dalymount Park i Dublin är hemmaarena för Bohemians FC. Den byggdes 1901 och kommer nu genom kommunens övertagande av anläggningen att byggas om för bredare användningsområde för området. Det första jag såg av arenan var strålkastarna. Och det var tur att jag såg dem annars hade jag väl traskat ut på landsbygden eftersom man var tvungen att komma riktigt nära för att se att det överhuvudtaget var en fotbollsarena där. Den är inte stor och inte lyxig vilket ur min synvinkel bara gör det mer äkta. Bohemians kallar den The home of Irish football. Jag hade inte tillfälle att se någon match men två personer visade mig runt. Varsin gång.

Vid första besöket i måndags så var allt igenbommat och souvenirbutiken var stängd. Jag gick ett varv runt för att se om det fanns nånstans där man kunde ta sig in eller åtminstone kunna kika in men det var helt omöjligt. Husen i kvarteren runtom stod tätt tätt mot arenan utom vid grindarna in. Då när jag gett upp hoppet så såg jag en dörr med Bohemians klubbmärke på en helt annan byggnad. Jag gick in och frågade en som jobbade där om det fanns möjlighet att köpa souvenirer någonstans. Tyvärr inte svarade han, souvenirbutiken stängde tolv. Då frågade han om jag var från Luleå. Och det tog ungefär en sekund att känna igen Jimmy Dignam. Jäpp, en Bohemians supporter som hälsade på i Luleå för sådär en tio-tolv år sedan som var och spanade in IFK Luleås match på Skogsvallen. Nu var han evenemangsansvarig för Bohemians FC och förutom att det var trevligt att råka på honom så var det en rackarns tur för han tog sin stora nyckelknippa och gav mig en rundtur på Dalymount Parks fotbollsstadion. 

Gömt bakom husen ligger arenan.

Bohemians FC har ett starkt engagemang mot rasism och fascism. Det syns på flera av väggmålningarna på både insidan och utsidan av arenan och det syns på matchtröjor och på t-shirts i souvenirshoppen. I närheten av arenan ligger ett gammalt fängelse, Mountjoy Prison, som nog är mest känd genom sången The Auld Triangle som bl a The Dubliners (länk) och The Pogues (länk) gjort versioner av. Den sjungs även i en pjäs av Brendan Behan och av Bohemians supportrar på matcherna (länk). På hemmamatchtröjorna har klubben placerat en triangel som symboliserar den gamla ”kåken” och den triangel som man slog på för att väcka fångarna. Den sången har jag för övrigt haft snurrande i huvudet i snart fem dagar för den sjöngs minst en gång varje kväll på puben nedanför vårt hotellrum.

 Tre barer innehöll huvudläktaren varav en var vikt för sponsorer. Sponsorbaren hade rariteter på väggarna, gamla matchtröjor – gamla på riktigt, alltså en var sådär hundra år gammal. Jag frågade om inte alla supportrar borde få tillgång till den miljön. Jo men det får de svarade Jimmy, ”vi är inte Manchester City, nog kommer det supportrar hit också”. Baren därefter var inte så dum den heller men den tredje baren var lite annorlunda. Det fanns nästan ingen sittplats och när Jimmy O´Connor, en annan lite äldre Jimmy i Bohemians som visade mig dit dagen efter beskrev den som de unga supportrarnas bar. Där fanns affischer för matcher och spelningar, klistermärken här och där och målningar. Det var även där de tifofixade.

Trots att Jimmy Dignam, den yngre, hade en stor nyckelknippa hade han ingen nyckel till souvenirshoppen så jag blev tvungen att återkomma dagen efter för att skaffa mig en matchtröja och sådant där som man köper som fotbollsturist. Det var då jag presenterades för Jimmy den äldre. Han hade ett eget litet kontor inne på arenan som var nedlusad med halsdukar, vimplar, tröjor och allt möjligt. IFK Luleå-märket jag hade tänkt ge till den yngre Jimmy passade bättre i Jimmy den äldres kontor. Även Jimmy O´Connor ville visa mig arenan. Vi gick in till bortalagets omklädningsrum. Enligt den yngre Jimmy, ”Ligans värsta omklädningsrum”. Kan förstå det omdömet men den andre Jimmy betonade att det var här som Pelé bytt om när hans lag mötte Bohemians där 1972. Det var en stor grej, och det är klart man förstår det. Inte mycket verkar ha hänt där sen dess utöver att det stora badkar som spelarna delade efter matcherna ersatts av duschar.

Jimmy O´Connor och Jimmy Dignam.

Med Jimmy den yngre gick jag runt hela planen. En gammal läktare höll på rivas och där i kurvan pekade han platsen där han såg sin första match och naturligtvis känns det ju lite sorgligt att den platsen nu är på väg att försvinna för alltid. Sen gick vi till bortasupportrarnas läktare där St Patrick-supportrarna vid senaste matchen gjorde sitt bästa för att riva även den. De lyckades bara till hälften med staketet in mot plan.

Jimmy O´Connor är lotteriansvarig. det här är hans kontor. Han propsade på mig en lott som Dignam pröjsade eftersom jag inte hade kontanter. Vinner jag fåt jag väl åka ner och dela vinsten i baren.

Jag älskar fotbollskulturen. Inte minst klistermärken är ett uttryck för kreativitet hos supportrar och det finns oräkneliga varianter. På lyktstolpar över hela Dublin men ännu mer på Dalymount Park finns det klistermärken från alla möjliga klubbar. Och väggmålningarna med alla möjliga motiv på arenan är ett annat uttryck och det är mer än fotboll som uttrycks. Det är fotbollskultur utöver fotboll kan man säga. Precis som sång och vrål på matcherna. Som halsdukar och kepsar. Som flaggor och banderoller.

Bohemians FC tar ställning för det goda.

Storheter som har spelat på Dalymount Park.

Här var det ett stort badkar istället för dusch förr. Spelarna delade alltså badkar efter matchen för att skölja bort svett och lera. Mysigt.

Spartanskt inrett omklädningsrum för bortalaget.

Hemmalaget har det ganska enkelt de med.

Dalymount Park har tre barer som man kan bli rätt avis på. Här sponsorernas.

Baren för medlemmar.

Och baren för de yngre supportrarna. Eller åtminstone för de som orkar stå.

Pelé pryder en grind.

Stor ståplatsläktare som ska rivas.

Bortaståplats.

Huvudläktaren.

Bok: The Soccer Tribe, Desmond Morris

 En av de första böcker om fotboll jag läst, förutom Åshöjden, var The Soccer tribe av Desmond Morris. Desmond Morris var nån slags mångsidig beteendevetare. Han beskrivs ibland som etolog, ibland som zoolog och i boken som just beteendevetare. Strunt samma vilket, han studerade iallafall människor runt fotbollsklubbar i ett par år för att få veta mer om varför folk ibland beter sig som de gör på matcher. Som inte så värst fotbollsintresserad så kom han att studera fotbollsmänniskorna som en främmande stam. Emellanåt drar han direkta linjer från stamfolks ritualer till fotbollens ritualer. Resultatet är underhållande och när jag läste den som unge så var det främst delen om supportrar jag fastnade för. De sidorna sitter knappt kvar. Igenkänningen av karaktärer även från hockeyläktaren var stor. I synnerhet från E/H på den gamla tidens Delfinen.

Vissa delar relativiserar rasistiska uttryck från läktaren, dessvärre så tog jag fasta på en del av det resonemanget: Finally, the Monkey-call is reserved exclusively for black players of the opposing team. It is an ape-like OUUGH-OUUGH-OUUGH sound is chanted by fans whenever the player in question is running with the ball, in an attempt to destroy his his concentration. To an outsider the Monkey Call seems unpleasantly racist, but this is perhaps a rash judgment. Any obvious characteristic of an enemy player, whether he has black skin, red hair, short legs, or a big nose, is liable to be used against him, and the Monkey Call is not so much anti-racial as anti-rival. Black players are fully aware of this and treat it as just one of the hazards of the game. They know full well that if they score a goal their own fans will cheer them to the rafters. In the Soccer Tribe, allegiance to your own team and hatred for rival teams dominates all other considerations. Det är idiotiskt att påstå att det inte är rasistiskt. Och jag känner mig ytterst skeptisk till påståendet att spelare som då blev utsatta för det enbart tog det som en del av spelet. Idag vet vi att det inte tas emot så (exempel). Med tanke på att boken kom ut 1981 i ett Storbritannien där rasismen var närvarande överallt och som det året drabbades av kravaller i Brixton till följd av en rasistisk poliskårs trakasserier så är det ett förvånansvärt grunt resonemang.

Den här boken luslästes av mig under en tid då Tipsextra visades i Sveriges Television och säsongen avslutades med FA-cupfinalen i maj, engelska sånger och ramsor ljöd ut ur teven. Man skulle ha ett engelskt favoritlag. För mig blev det Tottenham då brorsan var till England och såg en cupmatch mellan Tottenham och Manchester City och tog hem en halsduk till mig. Jag kan inte påstå att jag håller på Tottenham numera, bland engelska lag finns det däremot flera småklubbar som går emot den moderna fotbollen som jag kan sympatisera med. I boken analyserar Morris även sånger och ramsor på engelska läktare. Matchtröjors mönster, klubbmärkens utveckling, frekvensen av tröjors färger och kategorier av supportrar och domare. Boken innehåller fantastiska foton och intressanta illustrationer. Den kom även ut på svenska på Norstedts och det finns ett ex av den på Bokbörsen för 200 pix om någon är intresserad.

Här kan ni läsa mer om boken: Return of the soccer tribe: In conversation with author Desmond Morris

Glad att stå bakom den hatten.

Välj en. Alla är snygga utan reklam.

Observera de olika sätten att knyta halsdukarna.

Min favoritstil ett tag.

Min favoritstil idag höhö. Bortsett från det gröna.

Heja IFK!

 Jag vill gå på fotboll. Inte gå på fotboll och lura för mig själv med kameran utan stå bland folk och se hela matchen. Eller jag vill fota också men inspirationen vill inte riktigt infinna sig. Hade tänkt mig en tur till en träningsmatch inåt landet idag men jag skippar det. Känns bra. Jag gör nåt kul med ungarna och hunden istället (hint: de tycker inte det är kul att stå i en snödriva och se en träningsmatch mellan två division 4-lag som de inte hejar på). 

Imorgon har IFK Luleås herrar seriepremiär hemma mot Kiruna FF. Då tänkte jag bara njuta av att gå på fotboll. Ta en bira före och ha det trevligt. Ingen kamera (okej en liten en tar jag med). Köpte säsongskort igår eftersom jag inte är den som vill snika mig in på matcherna i egenskap av bekant feja. Priset för säsongskort är fullt överkomliga 500 kronor och de går även att köpa på matchen imorgon.

Reklamfritt för supportrar.

Anskaffade mig även en matchtröja utan reklam. Befriande på nåt sätt. Vit tröja med blå stjärna och en siffra på ryggen, inget tjafs. Underbart. De tröjor som används av lagen är nedlusade med reklam och det gäller ju inte bara IFK Luleå. De flesta klubbar har det vilket jag tycker är konstigt, hur resonerar en som köper reklam eller erbjuder sponsring när man accepterar en liten logga på röven eller i nacken? Det försvinner ju i gyttret av färger och mönster och bokstäver. Nä jag hade nog valt plats på baksidan av säsongskort och medlemskort eller nåt. Nåja nu har jag en reklamfri tröja. Serien börjar imorgon och det ska bli kul.

Kämpa Lule! Heja IFK!

Fotbollsmuseer och museer med fotboll

Degerfors fotbollsmuseum

Jag söker jobb på Norrbottens Museum, filar på ansökan, det vore rena drömmen att få testa jobba där. Muséer jag minns är Västergötlands Museum i Skara, Towern i London, Sjöfartsmuséet i Göteborg, The People´s history museum i Manchester men även de fotbollsrelaterade National Football Museum i Manchester, Degerfors Fotbollsmuseum och Atlético de Madrids museum.

Dessutom har jag och kompisen Marcus Drugge gjort en del utställningar med framför allt hans prylar från IFK Luleås historia. Drömmen vore ett idrottsmuseum i Luleå men när jag tänker på det nu så borde vi faktiskt sätta ihop åtminstone någon liten utställning igen någonstans bara för att det är roligt. Fotbollsmuséet i Manchester hade uppenbarligen mest resurser, Atléticos var väldigt fokuserat på klubben och muséet i Degerfors är ju drivet av en idéell förening med inte så stora resurser men ändå fina utställningar. Dessutom låg det i direkt anslutning till anrika gamla fotbollsarenan Stora Valla.

Degerfors fotbollsmuseum

I Manchester var museet beläget i en stor centralt placerad byggnad. Som förväntat så är första utställningen man möter en utställning om fotbollens urhistoria. Om den gamla kinesiska varianten, om den centralamerikanska och den brittiska urvarianten där man slogs om en boll. Nämns redan av Shakespeare. Det var dock först när jag kom till de delar som jag på något vis kunde anknyta till som jag blev sådär exalterad som man kan bli av något historiskt och stort som man får se på riktigt. Inget stort egentligen, och kanske lite fånigt för det var bland annat knogjärn. Japp, ett knogjärn. Jag har aldrig mött ett knogjärn live så att säga men det är ändå liksom supportrar som använt det. Ingen rolig del av supporterkulturens historia men ändå en del av den. I delen med supporterhistoria fanns en lågmäld ljudkuliss av läktarljud. Det var grymt häftigt. Muséet hade även en tillfällig utställning med hbtq-perspektiv. Delar av utställningarna handlade om de första svarta spelarna i engelsk fotboll och om rasism likaså handlade en del om damfotbollens historia i England, hur man helt enkelt förbjöd klubbar anslutna till ligan att upplåta sina arenor för kvinnors fotbollsmatcher. Från 1921 ända till 1971. En utställning var om George Best, den moderätt klädde, charmören och fantastiske fotbollsspelaren George Best. Den stora tavlan med Kung Eric hängde på väggen. Det är nåt särskilt med stora tavlor, jag blev lite till mig av den på nästan samma sätt som av Guernica av Picasso på konstmuséet Reina Sofia i Madrid. Okej inte fullt så stor är den men ändå maffig.

Eric Cantona

Senare när jag snackade med en supporter till FC United of Manchester så berättade han att han aldrig hade varit dit. Höll på trilla av stolen. Va? Superintresserad av fotboll i en av världens stora fotbollsstäder och har aldrig besökt det fantastiska fotbollsmuséet. Nå han blev sugen på det när jag lade upp ett klipp från supporterutställningen med ljud. Precis som jag så älskade han läktarljud, sånger och ramsor. Kanske  stört, men det är nog många som är störda på det sättet.

People´s History Museum i samma stad hade såklart ett hörn med fotboll. Det är självklart för det är ju ändå England och har man ett museum för folkets historia så kan man inte bortse från folkets sport.

 

George Bests moderiktiga skjorta.

Supporterprylar från 70- och 80-talet.

Ett stiligt vändkors.

Fotbollskläder för damer på 1890-talet.

Fotbollshörna på People´s History Museum.

Spelarfackets fana på People´s History Museum.

Valaffisch från Labour på People´s History Museum.