En av de första böcker om fotboll jag läst, förutom Åshöjden, var The Soccer tribe av Desmond Morris. Desmond Morris var nån slags mångsidig beteendevetare. Han beskrivs ibland som etolog, ibland som zoolog och i boken som just beteendevetare. Strunt samma vilket, han studerade iallafall människor runt fotbollsklubbar i ett par år för att få veta mer om varför folk ibland beter sig som de gör på matcher. Som inte så värst fotbollsintresserad så kom han att studera fotbollsmänniskorna som en främmande stam. Emellanåt drar han direkta linjer från stamfolks ritualer till fotbollens ritualer. Resultatet är underhållande och när jag läste den som unge så var det främst delen om supportrar jag fastnade för. De sidorna sitter knappt kvar. Igenkänningen av karaktärer även från hockeyläktaren var stor. I synnerhet från E/H på den gamla tidens Delfinen.
Vissa delar relativiserar rasistiska uttryck från läktaren, dessvärre så tog jag fasta på en del av det resonemanget: Finally, the Monkey-call is reserved exclusively for black players of the opposing team. It is an ape-like OUUGH-OUUGH-OUUGH sound is chanted by fans whenever the player in question is running with the ball, in an attempt to destroy his his concentration. To an outsider the Monkey Call seems unpleasantly racist, but this is perhaps a rash judgment. Any obvious characteristic of an enemy player, whether he has black skin, red hair, short legs, or a big nose, is liable to be used against him, and the Monkey Call is not so much anti-racial as anti-rival. Black players are fully aware of this and treat it as just one of the hazards of the game. They know full well that if they score a goal their own fans will cheer them to the rafters. In the Soccer Tribe, allegiance to your own team and hatred for rival teams dominates all other considerations. Det är idiotiskt att påstå att det inte är rasistiskt. Och jag känner mig ytterst skeptisk till påståendet att spelare som då blev utsatta för det enbart tog det som en del av spelet. Idag vet vi att det inte tas emot så (exempel). Med tanke på att boken kom ut 1981 i ett Storbritannien där rasismen var närvarande överallt och som det året drabbades av kravaller i Brixton till följd av en rasistisk poliskårs trakasserier så är det ett förvånansvärt grunt resonemang.
Den här boken luslästes av mig under en tid då Tipsextra visades i Sveriges Television och säsongen avslutades med FA-cupfinalen i maj, engelska sånger och ramsor ljöd ut ur teven. Man skulle ha ett engelskt favoritlag. För mig blev det Tottenham då brorsan var till England och såg en cupmatch mellan Tottenham och Manchester City och tog hem en halsduk till mig. Jag kan inte påstå att jag håller på Tottenham numera, bland engelska lag finns det däremot flera småklubbar som går emot den moderna fotbollen som jag kan sympatisera med. I boken analyserar Morris även sånger och ramsor på engelska läktare. Matchtröjors mönster, klubbmärkens utveckling, frekvensen av tröjors färger och kategorier av supportrar och domare. Boken innehåller fantastiska foton och intressanta illustrationer. Den kom även ut på svenska på Norstedts och det finns ett ex av den på Bokbörsen för 200 pix om någon är intresserad.
Här kan ni läsa mer om boken: Return of the soccer tribe: In conversation with author Desmond Morris
 |
Glad att stå bakom den hatten.
|
 |
Välj en. Alla är snygga utan reklam.
|
 |
Observera de olika sätten att knyta halsdukarna.
|
 |
Min favoritstil ett tag.
|
 |
Min favoritstil idag höhö. Bortsett från det gröna.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar