En idrottskarriär

När jag var liten och skulle börja spela hockey så var det ett väldigt sjå att få på sig utrustningen och stappla iväg till uterinken på Björkskatan för första träningen. Det var blåsigt och mycket snö ute så träningen var inställd när jag kom fram. Så det var det, min hockeykarriär tog slut där och då. Rätt skönt att det blev inställt ändå vill jag minnas att jag tyckte. För mycket skydd och klubbor och annat bökigt med hockeyspelande. För mig kom hockeyn att begränsas till att stå på läktaren och glo. Utom mot Boden, då fick jag inte följa med eftersom det kunde bli stökigt bland supportrarna. 

Bägge storebrorsorna lirade hockey och lillsyrran spelade några säsonger på åttiotalet med ett pojklag. Storasyrran och en konståkningskompis till henne frågade Luleå Hockey, eller om det var IFK, om de kunde få bilda ett damlag. De blev utskrattade till svar. Trist, snacka om att Luleå hade blivit pionjärer inom damhockey om man redan på sjuttiotalet vågat säga ”ja för fan kör på, vad behöver ni för hjälp?” Farsan var materialare i LSK:s hockeylag och jobbade på ishallen så jag hängde där ganska mycket. Lukten från svettinpyrda omklädningsrum och kaffelukten i vaktmästarnas fikarum sitter djupt. Senare kom farsan att ta hand om idrottsplatsen på Björkskatan. Rinken och stora isen på fotbollsplan på vintern och sladda och krita grusplanen, laga målnät och tennisnät under sommarsporternas tid. Och slipa skridskor åt områdets alla ungar. Jo nog hade jag sporten med mig från början.

Jag testade friidrott. Tror jag var på två träningar. Kändes meningslöst och jag kände mig kanske lite för prestigefylld för den idrotten. Liksom riva ribban (eller snöret) i höjdhopp tog jag som ett stort misslyckande så jag gav upp kvickt. Skridsko var en grej som föll mig mer på läppen, det höll jag ut med två år. Långrör på bana i fantomendräkt med SK Thule. Åkte runt runt runt, en grym känsla för man får fin fart även utan att vara särskilt duktig. Isbanan var bandyplan som låg vid ishallen. En gång åkte jag där för mig själv när det var match i ishallen samtidigt. Ljuden letade sig ut, sånger och ramsor och vrål och dunkande i plåtväggarna. Efter ett par målvrål fick jag nog, jag gick och bytte om, ställde mig på gamla stora fina trånga H för att vråla och jubla med alla andra.

Dribblar bort brorsan uppe i stugan.

Fotbollen. Internserien på Björkskatan och mitt lag hette Kanonerna. Kommer inte ihåg hur det gick men uppenbarligen fanns det något i den sporten som gjorde att jag som annars ger upp vid motgångar fortsatte spela. Trots att det inte blev långa stunder jag fick spela under matcherna i Liras lag så blev jag kvar. Nåt magiskt är det med fotboll som gjorde att jag stannade kvar trots elaka besvikelser. Jag minns särskilt när jag inte fick följa med på en cup, trots att det var sagt att det var de som hade bäst träningsnärvaro som skulle få åka. Det var en tagg som var svår att dra ut. Men fotbollen fortsatte. Efter skolan blev det bara korpen. Det var kul det också, vi lirade ett gäng och förlorade hela jäkla tiden. Men fortsatte eftersom det ändå var roligt. Knäppt va? Eller helt rätt. 

 

Från läktaren började jag följa Luleå FF. Sammanslagningen av Gammelstans och Notas herrseniorer 1983. Störtregnet på Skogsvallen under avgörande kvalmatchen till division 2 mot Varbergs BoIS är ett härlig minne. Vi stod och skrek med våra barnröster allt vi orkade några kompisar och jag. Luleå FF hade inga halsdukar att sälja så vi fick fixa egna, svägerskan stickade en rödblårandig åt mig och kompisens morsa en åt honom. Sen sydde vi flaggor i slöjden. Ja och sen började samarbetet med IFK Luleå så laget kom att heta Luleå FF/IFK Luleå. 1990 blev laget jag följde enbart IFK Luleå. Rätt eller fel beslut vet jag inte, IFK är en gammal anrik klubb och att förpassa den till historieböckerna vore kanske att kasta bort fotbollskultur. Sen kom ju IFK att gå rätt bra där på nittiotalet. Åtminstone i början med kval till Allsvenskan 1992 och semifinal i Svenska Cupen som de större framgångarna. 

 

På väg till bortamatch mot IFK Holmsund 2007. Entusiastiska kumpaner.

 

 

 

.

Om vi gör ett skutt över tre decennier. Hockeymatcher och fotbollsmatcher swishar förbi hejaheja, bussresor, bilresor, pinsamheter, jubel, SM-guld, protester, borttappade halsdukar, bärs och sånt. Numera sitter jag vid sidlinjen med kameran och fotograferar matcher, inte bara IFK. Jag surar på IFK emellanåt av olika anledningar och lovar mig själv inför varje säsong att prioritera annat. Men fortsätter. Det hade inte varit någon skillnad om jag bara varit supporter, hade garanterat stått och glott där även om alla som jag gått på fotboll med under olika perioder har gett upp. Kompisarna från åttiotalet, svågern på nittiotalet och sen andra kompisar under 2000-talet. Och det är nog inte de sportsliga framgångarna som spelar störst roll. Det skulle inte vara en anledning att ge upp när det gäller fotboll. Det som känns så tråkigt nu är bristen på entusiasm. Jag hoppas så väldigt mycket att svågern och mina gamla kompisar helt plötsligt ska hitta tillbaka till Skogsvallen. Då släpper jag fotograferandet och ställer mig och vrålar istället. 

Entusiastisk på hockey.

Vuxen och nybörjare i fotboll och hockey

Riksidrottsförbundets statistik visar att deltagandet i föreningsidrott sjunker kraftigt efter gymnasieåldern, i synnerhet för flickor. Det finns dock en del såväl kvinnor som män som börjar med tävlingsidrott i vuxen ålder. Till och med i lagsporter som fotboll och ishockey välkomnas på en del håll vuxna nybörjare. Alviks IK och Hertsörinkens IF är två av dessa föreningar. Pernilla Snellman som började spela fotboll 23 år gammal i Alviks IK och 24-åriga Oscar Dehlen som började med ishockey i Hertsörinken IF är två vuxna nybörjare.

Det är i slutet av november när jag börjar fundera på det här och seriespelet för de flesta lag i Norrbotten är slut sedan två månader och ännu längre tid är det till att seriespelet åter börjar. Inne i fotbollshallen är det full fart, på varje del av planen rullar bollarna mellan spelarna. På läktarna sitter det andra lag och väntar på sin träningstid, andra har börjat värma upp genom att jogga runt på löparbanorna. På en del av planen samlas femton spelare för träning, Alviks IK:s damlag. För ett år sedan var laget några timmar från att läggas ned. Styrelsen i Alviks IK skulle ta beslutet på ett möte då Marcus Drugge tog på sig tränaruppdraget och att ragga spelare. En del spelare från det nedläggningshotade laget ville fortsätta men även många nya tillkom. Pernilla Snellman var en av de nya spelarna. Genom en kompis hade hon kommit i kontakt med laget och börjat träna. För henne var det första gången hon var med i ett fotbollslag. Det är första gången för alla någon gång men de flesta börjar spela som barn, för henne var premiärträningen i vuxen ålder.

Hertsörinken IF spelar sina hemmamatcher och tränar i de ishallar som vintertid kräver vinterjacka och långkalsonger för publiken. Coop Arena där man kan stå på läktaren i t-shirt när det är tjugo grader kallt utomhus ligger bredvid och kontrasterar med sina bekväma sittplatser, loger och barer mot plåtladorna.  Oscar Dehlen hade inte spelat ishockey i organiserad form förrän han flyttade till Luleå från Mariestad. Den hockey han hade spelat tidigare var med kompisar på en uteis. Efter en vinter i Luleå och träning för sig själv på gym så ville han göra något tillsammans med andra och hittade tillsammans med en kompis från lumpen division 3-laget Hertsörinkens IF som tog emot honom med öppna armar. Inför första träningen var han nervös, hittade inte rätt omklädningsrum först men sen kom de till ett där det satt ett gäng. De frågade om det var Hertsörinken och ja, på den vägen är det.

Alviks IK har länge förknippats med damlaget som en gång var Norrbottens mest framgångsrika fotbollslag på damsidan. För Marcus Drugge var det en otänkbar tanke att det laget skulle läggas ner.

Hertsörinken IF började som ett gäng som träffades för att spela hockey på uterinken på Hertsön. Så småningom ville man spela på riktigt och 2010 bildade man så föreningen och började delta i seriespel. Filosofin har varit den välkomnande och enkla och utan machoideal. Efter ett avancemang till division 2 så blev det för allvarligt och entusiasmen falnade men återkom när laget åter var i trean berättar tränaren André Samuelsson. André Samuelsson talar gärna även om damlaget som anslöt sig till föreningen inför den här säsongen och påpekar att det inte är ledningen i föreningen som ska ha någon kredd för att de har ett damlag eftersom det var ett gäng som ville spela hockey i en förening. Med den välkomnande attityd som präglar föreningen så välkomnades de och Hertsörinken hade helt plötsligt ett damlag.

För fotbollsnybörjaren Pernilla Snellman var det nervöst första träningen, som att börja i en ny skolklass. Det var dock många som var nya och skulle till att lära känna andra. Pernilla Snellman hade dock en sak till som gjorde det hela extra pirrigt, hon kände inte till ens de grundläggande övningarna under träning och ännu mindre hur man skulle röra sig på plan under match. Liksom hockeynybörjaren Oscar Dehlen så är Pernilla Snellman inflyttad till Luleå från annan ort. Hon kom till Luleå från Jakobstad i Österbotten för två år sedan. När jag pratar med tränaren Marcus Drugge så betonar han att glädjen är viktig och närmast överordnad allt annat i hans fotbollsfilosofi och det känner Pernilla Snellman på alla sätt som efter bara en säsong som fotbollsspelare känner att laget är som en familj.

En del fotbollsföreningar jag hört av mig till är välkomnande även till vuxna nybörjare. Luleå SK:s vice ordförande Per-Håkan Taavo svarar på frågan om hur man ser på saken att man ju är en breddförening. När herrlaget spelade i division tre så var det såklart svårt för en spelare på nybörjarnivå att kunna ta en plats men när de nu spelar i division fyra och med ett juniorlag i division fem så finns alltid möjligheten att prova på. I Pajala IF:s fotbollslag gjorde fyrtioåriga Ylva Lundholm utan tidigare fotbollserfarenhet sin debutsäsong för två år sedan kan man läsa i NSD. 

Riksidrottsförbundet Ungdomsbarometern