En idrottskarriär

När jag var liten och skulle börja spela hockey så var det ett väldigt sjå att få på sig utrustningen och stappla iväg till uterinken på Björkskatan för första träningen. Det var blåsigt och mycket snö ute så träningen var inställd när jag kom fram. Så det var det, min hockeykarriär tog slut där och då. Rätt skönt att det blev inställt ändå vill jag minnas att jag tyckte. För mycket skydd och klubbor och annat bökigt med hockeyspelande. För mig kom hockeyn att begränsas till att stå på läktaren och glo. Utom mot Boden, då fick jag inte följa med eftersom det kunde bli stökigt bland supportrarna. 

Bägge storebrorsorna lirade hockey och lillsyrran spelade några säsonger på åttiotalet med ett pojklag. Storasyrran och en konståkningskompis till henne frågade Luleå Hockey, eller om det var IFK, om de kunde få bilda ett damlag. De blev utskrattade till svar. Trist, snacka om att Luleå hade blivit pionjärer inom damhockey om man redan på sjuttiotalet vågat säga ”ja för fan kör på, vad behöver ni för hjälp?” Farsan var materialare i LSK:s hockeylag och jobbade på ishallen så jag hängde där ganska mycket. Lukten från svettinpyrda omklädningsrum och kaffelukten i vaktmästarnas fikarum sitter djupt. Senare kom farsan att ta hand om idrottsplatsen på Björkskatan. Rinken och stora isen på fotbollsplan på vintern och sladda och krita grusplanen, laga målnät och tennisnät under sommarsporternas tid. Och slipa skridskor åt områdets alla ungar. Jo nog hade jag sporten med mig från början.

Jag testade friidrott. Tror jag var på två träningar. Kändes meningslöst och jag kände mig kanske lite för prestigefylld för den idrotten. Liksom riva ribban (eller snöret) i höjdhopp tog jag som ett stort misslyckande så jag gav upp kvickt. Skridsko var en grej som föll mig mer på läppen, det höll jag ut med två år. Långrör på bana i fantomendräkt med SK Thule. Åkte runt runt runt, en grym känsla för man får fin fart även utan att vara särskilt duktig. Isbanan var bandyplan som låg vid ishallen. En gång åkte jag där för mig själv när det var match i ishallen samtidigt. Ljuden letade sig ut, sånger och ramsor och vrål och dunkande i plåtväggarna. Efter ett par målvrål fick jag nog, jag gick och bytte om, ställde mig på gamla stora fina trånga H för att vråla och jubla med alla andra.

Dribblar bort brorsan uppe i stugan.

Fotbollen. Internserien på Björkskatan och mitt lag hette Kanonerna. Kommer inte ihåg hur det gick men uppenbarligen fanns det något i den sporten som gjorde att jag som annars ger upp vid motgångar fortsatte spela. Trots att det inte blev långa stunder jag fick spela under matcherna i Liras lag så blev jag kvar. Nåt magiskt är det med fotboll som gjorde att jag stannade kvar trots elaka besvikelser. Jag minns särskilt när jag inte fick följa med på en cup, trots att det var sagt att det var de som hade bäst träningsnärvaro som skulle få åka. Det var en tagg som var svår att dra ut. Men fotbollen fortsatte. Efter skolan blev det bara korpen. Det var kul det också, vi lirade ett gäng och förlorade hela jäkla tiden. Men fortsatte eftersom det ändå var roligt. Knäppt va? Eller helt rätt. 

 

Från läktaren började jag följa Luleå FF. Sammanslagningen av Gammelstans och Notas herrseniorer 1983. Störtregnet på Skogsvallen under avgörande kvalmatchen till division 2 mot Varbergs BoIS är ett härlig minne. Vi stod och skrek med våra barnröster allt vi orkade några kompisar och jag. Luleå FF hade inga halsdukar att sälja så vi fick fixa egna, svägerskan stickade en rödblårandig åt mig och kompisens morsa en åt honom. Sen sydde vi flaggor i slöjden. Ja och sen började samarbetet med IFK Luleå så laget kom att heta Luleå FF/IFK Luleå. 1990 blev laget jag följde enbart IFK Luleå. Rätt eller fel beslut vet jag inte, IFK är en gammal anrik klubb och att förpassa den till historieböckerna vore kanske att kasta bort fotbollskultur. Sen kom ju IFK att gå rätt bra där på nittiotalet. Åtminstone i början med kval till Allsvenskan 1992 och semifinal i Svenska Cupen som de större framgångarna. 

 

På väg till bortamatch mot IFK Holmsund 2007. Entusiastiska kumpaner.

 

 

 

.

Om vi gör ett skutt över tre decennier. Hockeymatcher och fotbollsmatcher swishar förbi hejaheja, bussresor, bilresor, pinsamheter, jubel, SM-guld, protester, borttappade halsdukar, bärs och sånt. Numera sitter jag vid sidlinjen med kameran och fotograferar matcher, inte bara IFK. Jag surar på IFK emellanåt av olika anledningar och lovar mig själv inför varje säsong att prioritera annat. Men fortsätter. Det hade inte varit någon skillnad om jag bara varit supporter, hade garanterat stått och glott där även om alla som jag gått på fotboll med under olika perioder har gett upp. Kompisarna från åttiotalet, svågern på nittiotalet och sen andra kompisar under 2000-talet. Och det är nog inte de sportsliga framgångarna som spelar störst roll. Det skulle inte vara en anledning att ge upp när det gäller fotboll. Det som känns så tråkigt nu är bristen på entusiasm. Jag hoppas så väldigt mycket att svågern och mina gamla kompisar helt plötsligt ska hitta tillbaka till Skogsvallen. Då släpper jag fotograferandet och ställer mig och vrålar istället. 

Entusiastisk på hockey.