Visst fick jag lite som var kul för marknadsföringen, tänkte mig ett samtal på kanske tjugo minuter inklusive småprat men det blev uppemot en timmes prat kring fotbollen i Luleå och IFK i stort.
Ja influenserna från sejouren i Degerfors fanns i det resonemanget och även från basketen i Luleå som varit väldigt framgångsrik genom åren. Under Calles tid som anställd av Luleå Basket har klubben vunnit två SM-guld och ett cupguld. Som spelare i Degerfors kände han hur viktig klubben var för folk där och även hur han som spelare hade stor betydelse. Han fick bra kontakt med folk och med supportergrupperingar som Ultras Rosso Bianco och supporterklubben Vulkanerna som har fortsatt genom åren även sen han kom hem. Kolla bilden där Calle poserar i Vulkanernas röda mössa och i Ultras Rosso Biancos halsduk, jag tog med en IFK-halsduk för att balansera upp den rödvita övervikten. IFK-halsduken är för övrigt en av flera souvenirer som Calle var med om att designa efter återkomsten till Luleå. När jag frågar om hur IFK ska göra för att få mer publik nämner han den kultur som finns kring fotbollen i Degerfors och hur det hemvävda bidragit till det. Unga spelare som är från stan i laget drar med sig kompisar och familj till matcherna. Han går själv oftare på IFK Luleå Akademis matcher i division 3 än division 2-laget. Han uppfattar det som att Akademin med sitt unga lag har mer publik på sina matcher än division 2-laget. Jag placerar honom för foto vid Luleå Baskets banner ”Lokalproducerad framgång” och på Calles initiativ tog vi en bild även vid prisskåpet med pokaler från svenska mästerskap och cuper. Förstå budskapet.
För att återgå till kultur med lokalproducerat så kan man ju såklart värva spelare från annat håll menar han men då spelare som även kan gilla Luleå som ställe att leva i och nämner exempel på inflyttade spelare i Degerfors som stannat kvar där efter spelarkarriären.
Jag sa det inte vid vår träff på Luleå Energi Arena men jag borde nog gjort det: Calle Norrbin är nog en av de främsta orsakerna till att jag nu engagerar mig i IFK Luleå annat än som gnällig surpuppa vid räcket. Att ha spelare som hälsar, snackar och är allmänt trevliga mot supportrar som hänger vid räcket på träningar är guld värt för vilken fotbollsförening som helst. Det finns och har funnits andra också men som lagkapten var det nåt särskilt som präglade hela atmosfären. Det är också en del av kulturen, sättet man är på, attityderna. Med exempel från basketen så jämför han Luleås dambasket med Umeås, där han menar att det numera konkursade Umeålaget kanske hade ett bättre lag på pappret men att Luleå vann på att man faktiskt hade och fortfarande har en bättre sammanhållning och lagkänsla. Jag kom in i baskethallen efter damernas träning när laget precis samlats, de skrattade och pratade och sjöng och gratulerade ett födelsedagsbarn i laget och Calle överlämnade en bukett och present. Stämningen där gjorde en glad.
Kanske en galen tanke men tänk om IFK Luleås herr- och damlag skulle få lika mycket resurser. Calle nämnde det som en tanke och sa att det nog skulle innebära att damlaget kunde susa upp genom seriesystemet. Den tanken har slagit mig också. Utöver sådana sportsliga framgångar så skulle det ge en helt ny bild av IFK Luleå. Vi skulle kunna skaka av oss bilden av gubbig förening. Inget fel på gubbar men bilden av gubben som en tjurskalle som alltid utan diskussion vill göra på det sätt som han alltid gjort är däremot fel när det är det som präglar bilden av en förening. Bilden behöver inte vara sann, mycket görs men jag uppfattar att bilden av IFK är sådan hos många. En verklig jämlik resursfördelning mellan damlag och herrlag skulle alltså kunna ändra den på ett kick.
Iallafall, gå på matchen på söndag och slå till på IFK:s säsongskortserbjudande i samband med den så blir priset för den matchen avsevärt billigare helt plötsligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar