Framåt Kamrater!

Senast det var drag. Hemma mot Väsby.

 Jag jobbade igår så missade IFK:smatch mot Malmö FF. Fortfarande kritisk mot överdrivna inträdespriser och bla bla bla men det är skitsamma nu för jäklar vad spännande det var att följa matchen på telefonen minuterna mellan arbetsmomenten. Jobbade fort som fan. 

Den matchen blåste liv i min entusiasm. Bara 0-1. Division 2 mot allsvenskt topplag. 

Jag vill dricka öl och vråla. Kom igen alla.

Hemmapremiär 2 april mot Kiruna FF.

Framåt Kamrater!

Liten är fin

Småklubb är ett relativt uttryck. Vad som är en småklubb beror ju helt på vad man jämför med. I Luleå och Norrbotten är IFK en storklubb men på nationell nivå en liten klubb, en småklubb. Samma med BBK. Det är ju lite avhängigt vad man mäter också förstås. Malmö FF är ju en storklubb i bemärkelsen yttersta elit såväl publikmässigt som sportsligt, vad gäller antalet aktiva är skillnaden inte så stor. I en även i övrigt intressant artikel i Aftonbladet uppges att Malmö FF 2019 hade runt 400 ungdomsspelare. På Malmö FF:s hemsida uppger man att föreningen har omkring tusen ungdomsspelare. Anmärkningsvärd tillväxt, frågan är på vilka andra föreningars bekostnad det skett.

Hifton. Hemmaplan för Hemmingsmarks IF.

Med den jämförelsen, antalet aktiva, så är inte vi i Luleå inte så mycket mindre. Och det spelar ju ingen roll för jag vill inte att någon klubb i stan ska växa på andras bekostnad. Liten är fin som det stod i en barnbok jag läste för barnen. Den handlade om en liten ödla som glufsade i sig allt den såg och växte till en stor drake som förstörde hela sin omgivning, alla andra djur svälte och slet för att draken tvingade dem att förse honom med mat. Det var inte heller den aspekten jag skulle ta upp men kunde inte låta bli för många aspekter av samhället kan tolkas in i den fabeln. Jag kom att tänka på storklubbars tillväxt på andras bekostnad. Mätt i sportsliga framgångar är vi såklart pyttesmå i jämförelse, publikmässigt likaså. Men kul på matcherna kan man ha ändå. Bara man har inställningen att liten är fin så är det kul med fotboll på alla nivåer.

Under ståplatsläktaren på Broadhurst Park i Manchester.

 Nä det är faktiskt så att liten är fin för att det enligt min helt subjektiva värdering är roligt att som besökare komma till Unbyn eller Hemmingsmark för att nämna två norrbottniska småklubbar och faktiskt kunna prata med folk man inte känner. Man kommer nära spelet och kan röra sig fritt och fotografera hej vilt. I England är FC United of Manchester en småklubb även om den här hos oss i Norrbotten skulle vara överlägset störst. Hos dem kunde jag prata med folk, blev bjuden på bärs efter bärs efter bärs… och få matchtröja och halsduk och en dröse klubbpins av ett gäng supportrar. Hos stora United, sa de, hade jag knappt fått en matchbiljett för priset som hela resan från Luleå till Manchester kostade. Kanske lite överdrivet men i alla fall så är det ett budskap. Det lilla United grundades som en reaktion på hur stora Manchester United blev genomkommersialiserad när klubben togs över av familjen Glazer. Det blev en kassako för Glazer som enbart hade ekonomiska ambitioner med sitt övertagande.

Bill Bowman och Ste Bowman på FC Uniteds ståplats.

I Madrid så tog jag en promenad till Vallecas och Rayo Vallecanos hemmaarena för en titt. Vaktisen släppte in mig och kumpanen. När vi kom ut fick vi varsin klubbnål och hjälp med biljettköp till bortamatchen i Alcalá de Henares vi fick rådet att inte resa dit själv eftersom Alcalás ultras hade fascistiska böjelser och Rayo Vallecanos ultras Bukaneros var uttalade antifascister. Så de fixade plats på en supporterbuss dit åt oss. En av bussarna fick rutor krossade efter stenkastning på vägen hem. Rayo Vallecano spelade då i tredje divisionen, Segunda B. Och de betraktas väl fortfarande som en småklubb i Spanien trots en sjätte placering just nu i la primera. I Sverige skulle de väl betraktas som en av de större klubbarna med sina 12-13000 i publiksnitt. Arenans publikkapacitet är knappt 15 000.

Vindrutan på supporterbuss i Vallecas efter hemkomst.

Vad som är en småklubb är alltså relativt men på något sätt har de inställningen hos folket på läktaren gemensamt. Ta emot gäster väl och ha roligt. Eller är det för generaliserande? Kanske men tror inte det. Tror att folket även i stenkastande Alcalá hade varit trevlig mot mig som besökare från utlandet.

Okej, det kanske är så folk är hos en storklubb också men jag har aldrig kommit storklubbens folk så nära att jag kunnat lista ut hur de är mot en komplett okänd utböling. Och ja det är kanske just det som är grejen. Liten är fin!

Degerforsmatchen och publikkris

Degerforsare flyger.

Okej. Då var den första cupmatchen för IFK avklarad. Vad ska man säga? Förlusten var väl väntad, allt annat hade varit en dunderskräll och 0-2 var inte på något vis skämmiga siffror. Jag störde mig på hur lätt de allsvenska spelarna trillade, hade det varit för att IFK:arna var stenhårda typer stabila som gjutna i betong så hade det ju varit en sak men så är det väl kanske inte riktigt. Som proffs i det stolta brukslaget kan man i alla fall försöka hålla sig fötterna i dueller mot spelare från ett lag tre divisoner lägre ner i seriesystemet. Det förtog lite av den positiva bilden av Degerfors som jag haft.

Röd spelare klänger, ligger sen och lipar och får frispark.

Om resultatet nu inte var så mycket att skämmas för så var publiksiffran däremot kass. 472 pers. Det är ungefär vad vi hade i snitt i seriespelet i tvåan 2010. Premiären 2010 hemma mot Tegs SK 25 april 2010 hade IFK 458 pers på läktarna. Jag nämner det för att det är siffror som sätter cupmatchens siffror i ett sammanhang. Ett sammanhang som heter IFK:s publikkris. Det är bara att fortsätta rabbla siffror, seriespelet hemma ifjol 242 åskådare i snitt, räknar vi bort matchen mot Boden som drog upp snittet med sina 922 åskådare så blir snittet 185. Att det blir så låg publiksiffra i cupen kan inte skyllas på att det är mitt i hockey- och basketsäsongen utan det är en publiksiffra som följer trenden för IFK Luleå. När det gäller den här matchen är biljettpriset en orsak, oh ja. Delvis. Matchdag och avsparkstid en annan. Men för att förklara trenden måste nog klubben söka orsakerna i att man faktiskt inte vänder sig till fotbollsintresserade i stan för att få samhörighet och gemenskap kring sig. Ödmjukhet för att mjuka upp bilden av IFK som storebror lokalt för att få till känslan av klubben från lulestan som alla i Luleå kan hålla på, som minsann är en ”underdog” som tar sig an storklubbarna söderifrån och ger dem en match.

Publikvy från betongståplats under match mot Piteå.

Jag kan rabbla idéer och synpunkter på småsaker hur mycket som helst men det krävs först och främst insikt om att de låga publiksiffrorna är ett problem. Lista ut varför de är så låga och sen lösa det. Det jag skrev här ovan bygger bara på vad jag tror är en del av förklaringen till problemet. På något sätt måste man dock ta reda på fakta. Fråga hundra eller tvåhundra fotbollsintresserade personer vad de vill och önskar kring fotbollen i Luleå i allmänhet och IFK i synnerhet. Kolla runt bland klubbar i lägre divisioner som drar folk, vad har de som gör att folk kommer på matcherna? kolla i hela Norden och Europa. Då finns det något att utgå ifrån i alla fall istället för att bara famla runt och chansa lite.

Det blir roligare för alla med mer publik på matcherna.

Snack med Calle Norrbin

Jag träffade gamle lagkaptenen i IFK Luleå Calle Norrbin på hans arbetsplats sen några år: Luleå Baskets hemmaarena. I Luleå Basket har han en roll som ansvarig för företagsförsäljning, event och sociala projekt. Meningen med intervjun var att få nåt kul content (tror det heter så på socmedia-svenska) åt IFK inför drabbningen i cupen mellan IFK och Degerfors IF. Calle spelade två säsonger i Superettan med Degerfors innan han återvände till Luleå och IFK 2009.

Visst fick jag lite som var kul för marknadsföringen, tänkte mig ett samtal på kanske tjugo minuter inklusive småprat men det blev uppemot en timmes prat kring fotbollen i Luleå och IFK i stort. Ja influenserna från sejouren i Degerfors fanns i det resonemanget och även från basketen i Luleå som varit väldigt framgångsrik genom åren. Under Calles tid som anställd av Luleå Basket har klubben vunnit två SM-guld och ett cupguld. Som spelare i Degerfors kände han hur viktig klubben var för folk där och även hur han som spelare hade stor betydelse. Han fick bra kontakt med folk och med supportergrupperingar som Ultras Rosso Bianco och supporterklubben Vulkanerna som har fortsatt genom åren även sen han kom hem. Kolla bilden där Calle poserar i Vulkanernas röda mössa och i Ultras Rosso Biancos halsduk, jag tog med en IFK-halsduk för att balansera upp den rödvita övervikten. IFK-halsduken är för övrigt en av flera souvenirer som Calle var med om att designa efter återkomsten till Luleå. När jag frågar om hur IFK ska göra för att få mer publik nämner han den kultur som finns kring fotbollen i Degerfors och hur det hemvävda bidragit till det. Unga spelare som är från stan i laget drar med sig kompisar och familj till matcherna. Han går själv oftare på IFK Luleå Akademis matcher i division 3 än division 2-laget. Han uppfattar det som att Akademin med sitt unga lag har mer publik på sina matcher än division 2-laget. Jag placerar honom för foto vid Luleå Baskets banner ”Lokalproducerad framgång” och på Calles initiativ tog vi en bild även vid prisskåpet med pokaler från svenska mästerskap och cuper. Förstå budskapet. För att återgå till kultur med lokalproducerat så kan man ju såklart värva spelare från annat håll menar han men då spelare som även kan gilla Luleå som ställe att leva i och nämner exempel på inflyttade spelare i Degerfors som stannat kvar där efter spelarkarriären. 

 

Jag sa det inte vid vår träff på Luleå Energi Arena men jag borde nog gjort det: Calle Norrbin är nog en av de främsta orsakerna till att jag nu engagerar mig i IFK Luleå annat än som gnällig surpuppa vid räcket. Att ha spelare som hälsar, snackar och är allmänt trevliga mot supportrar som hänger vid räcket på träningar är guld värt för vilken fotbollsförening som helst. Det finns och har funnits andra också men som lagkapten var det nåt särskilt som präglade hela atmosfären. Det är också en del av kulturen, sättet man är på, attityderna. Med exempel från basketen så jämför han Luleås dambasket med Umeås, där han menar att det numera konkursade Umeålaget kanske hade ett bättre lag på pappret men att Luleå vann på att man faktiskt hade och fortfarande har en bättre sammanhållning och lagkänsla. Jag kom in i baskethallen efter damernas träning när laget precis samlats, de skrattade och pratade och sjöng och gratulerade ett födelsedagsbarn i laget och Calle överlämnade en bukett och present. Stämningen där gjorde en glad. 

Kanske en galen tanke men tänk om IFK Luleås herr- och damlag skulle få lika mycket resurser. Calle nämnde det som en tanke och sa att det nog skulle innebära att damlaget kunde susa upp genom seriesystemet. Den tanken har slagit mig också. Utöver sådana sportsliga framgångar så skulle det ge en helt ny bild av IFK Luleå. Vi skulle kunna skaka av oss bilden av gubbig förening. Inget fel på gubbar men bilden av gubben som en tjurskalle som alltid utan diskussion vill göra på det sätt som han alltid gjort är däremot fel när det är det som präglar bilden av en förening. Bilden behöver inte vara sann, mycket görs men jag uppfattar att bilden av IFK är sådan hos många. En verklig jämlik resursfördelning mellan damlag och herrlag skulle alltså kunna ändra den på ett kick. 

Iallafall, gå på matchen på söndag och slå till på IFK:s säsongskortserbjudande i samband med den så blir priset för den matchen avsevärt billigare helt plötsligt.